Today I had the pleasure of holding a lecture for a group of students who are studying to become assistant nurses. The lecture revolved around my journey of weight-loss, as well as my view on health. The core message for the evening was allowing yourself to view things from every possible angle, and not being afraid of seeing things from a different perspective. We discussed matters such as difference between mental, social and physical health, as well as what it means to be healthy. The lecture was filled with bright discussions and well-thought questions from the crowd, who seemed to enjoy engaging in important subjects. I'm honored to have been invited, and as promised, here are the questions - in Swedish - that were not answered during lecture.
Q: Hur var du under din tid som överviktig? Var du tillbakadragen?
A: Jag umgicks inte så mycket med olika människor utan hade snarare min lilla personliga "klick". Bland dessa var jag ytterst framåt och delade gärna med mig av åsikter om allt. Det var oftast jag som tog kommando både i diskussion och i handling. Om jag gick utanför min klick så observerade jag hellre än uttalade mig. Dock var jag inte rädd för att bli förfrågad, men jag kände mig mer bekväm med att lyssna.
Q: Efter operation, blev du inte yr och matt? Hur fungerar det med t.ex. att dricka vatten om man arbetar och blir törstig? Man kan väl inte dricka så mycket?
A: Jag är lite osäker på om du syftar på min operation där jag opererade bort skinn, eller om du tror att jag genomfört en gastric bypass? Jag har alltså inte gjort en gastric bypass, utan enbart tagit bort hängande skinn. Efter en sådan operation så var jag lite yr och matt, som du nämner, men det avtog väldigt fort. Angående vatten så fanns där inte direkt någon påverkan. Det var som vanligt.
Q: Om du kände att du ville ge upp och fick nog, hur gick du vidare för att nå ditt mål?
A: Jag har egentligen aldrig känt det som jag varit nära att ge upp, men däremot har jag ställt mig frågan om det är värt det – flera gånger, vilket i och för sig kanske är samma sak. Jag har ställt mig själv frågan: Varför ska jag göra allt detta, lägga så mycket tid på att förbättra mitt kroppsliga utseende? I slutändan har jag alltid tyckt att det ger mig något, och jag har aldrig gjort det för att samhället eller andra tycker att jag borde göra det. Jag har helt enkelt gått vidare för att JAG vill det och för att uppoffringarna som behövts göras känts rimliga.
Q: Hur stöttade dina vänner dig i din resa?
A: Vänner har varit fantastiska under min resa. De få som jag umgicks med förr har både beundra och gett mig komplimanger. Som jag talade om under lektion så kände jag mig ibland ifrågasatt angående vad och hur jag åt, dock framförallt från familj. Men det handlade nog mer om en utsatthetskänsla från min egen sida snarare än ett ifrågasättande från deras sida. Tvärtom tror jag de brydde sig väldigt mycket om mig.
Q: Vad var det som fick dig att gå ner i vikt? Var det något speciellt som hände? Hur gick du vill väga?
A: Som jag beskrev under lektion så fanns det inget startskott, inga tråkiga beslut från läkare eller taskig hälsa. Det hela var en snöbollseffekt där det successivt blev ett allt större intresse. En promenad med hunden blev en trevlig upplevelse som ledde till fler promenader. När min vän ville byta gym hakade jag på. Väl där träffade jag personer som var mer intresserade av kost än vad jag var, och jag började så småningom läsa Bodybuilding- och Fitnesstidningar. Allteftersom tiden gick började jag sakta inse att jag kunde göra en fantastisk förändring. Målet av att genomföra förändringen var en stor motivationsfaktor, men det fanns massvis med andra faktorer som ledde till att det gick vägen.
Q: Funderar du någon gång på bypass-operation?
A: Aldrig. Jag var fast besluten av att göra detta på egen hand. Jag var ganska dum mot mig själv i form av att ta råd och tips från andra. Jag ville göra det själv och jag ville inte söka hjälp på något sätt. En attityd som sannolikt tog mig igenom mycket tvivel – genom att jag trodde på mig själv – men också en attityd som gjorde att jag körde lite väl hårt emellanåt.
Q: Vad gjorde du för att bli inspirerad till att träna? Ge råd, vill börja men saknar inspiration!
A: Många saker. I början handlade det mest om att träning var ett sätt för mig att minska i vikt. Därefter blev gymmet även ett motivationsklimat, tjejer likväl som killar berömde mig. Så småningom blev jag intresserad av bodybuilding och hittade atleter som gjorde fantastiska saker med sina kroppar. Jag blev inspirerad av dem, jag ville göra likadant, och tanken om att jag potentiellt skulle kunna nå deras resultat - fast från en så annorlunda bakgrund - var fantastiskt motiverande. Mina tips är att planera noggrant vad du faktiskt vill åstadkomma. Försök sedan hitta personer som gjort liknande saker. Intressera dig för hur de gjort, dra lärdom och anpassa det till ditt eget liv. Men kom ihåg, du behöver inte göra som de gjort bara för att du ställer frågan! Det finns oftast många vägar till samma mål.
Q: Hur är din självkänsla idag jämfört med för 5 år sedan?
A: Faktiskt inte så förändrar som man kan tro. Den största skillnaden är egentligen att mitt sociala umgänge har blivit större. Som kraftig var jag fortfarande analytisk, tänkande, utvecklande och tyckte om att argumentera för det jag trodde på. Idag gör jag samma sak, men det är bland mer människor, där fler ser och hör vad jag säger. Med andra ord, jag hade ganska så stor tilltro till mig själv redan då. Däremot hade jag desto mindre krav på den tiden, och i dagsläget är kraven fler och större än någonsin.
Q: Vad var det som fick dig att bestämma att nu får det vara nog med att vara överviktig?
A: Som jag tidigare nämnt så fanns det ingen tidpunkt där det fick vara nog. Det var en händelse - som egentligen var ganska obetydlig i början - som gjorde att jag tyckte det var roligt att motionera. Därefter rullade det igång och det ena ledde till det andra. Jag har egentligen ”aldrig” bestämt mig.
Q: Vad tyckte dina föräldrar om det du gjorde? Hade du aldrig tankar om att göra en gastric bypass?
A: Min mor är väldigt engagerad i hur jag är och vad jag gör. Min far nöjer sig mest med det som kommer igenom filtret från min mor. Hursomhelst har båda varit fantastiskt stöttande. Min mor ställde sig snällt och lagade ”speciell mat”, som jag hade bestämt, under början av min resa och hon har varit ett otroligt stöd.
Q: Hur många kalorier behöver du äta per dag?
A: Under nuvarande diet ligger jag på ca 1700 kcal per dag (tryck här för dietschema). På en ätardag kan det gå uppemot 9000 kcal.
Q: Äter du aldrig godis, kakor eller liknande?
A: Jodå! En ätardag sker varje vecka och där äter jag precis vad jag vill. Har jag dessutom inget tydligt mål i sikte, dvs. ett speciellt event, eller att jag vill ta några snygga bilder vid ett specifikt tillfälle, kan jag äta kakor eller liknande utanför min ätardag. Dock så är jag extremt strikt när jag dietar målmedvetet.
Q: Kände du aldrig att du ville ge upp under din resa?
A: Som jag beskrev i en tidigare fråga så kände jag aldrig att jag ville direkt ge upp i den mån att jag bara fick för mig att lägga ner allt. Däremot ifrågasatte jag ofta om det var värt det? Är det värt att sitta på familjemiddagar med matlådor? Är det värt att vara ute och gå en timme varje morgon? Sådana frågor kunde förekomma. Men jag hade nog egentligen inte någon svår stund där jag i mina sinnes fulla bruk funderade på att seriöst ge upp.
Q: Hur börjar man tänka så man fullföljer? Det är jobbigt och svårt, och jag tappar motivationen!
A: Väldigt svår fråga. En viktig sak, där det sannolikt ofta kan fallera, är i målsättningen. Man har helt enkelt inte tänkt igenom sitt beslut särskilt noga. Man bestämmer sig för att man vill gå ner i vikt, men ett sådant mål är egentligen väldigt diffust. Man bör nog börja ställa sig frågor som: ”Vad innebär detta?” ”Vad kommer det krävas av mig” ”Hur kan jag nå detta?” ”Vilka hinder finns det?” ”Kan jag dela upp min resa i mindre bitar och klara ett fåtal, en åt gången?”. Det finns många frågor, och SMARTS-modellen är sannolikt en bra riktlinje för ditt mål. Det jag menar är att om du sätter ett vagt mål som att ”jag ska ner i vikt” så finns det egentligen inte så mycket att gå på. Vi vet fortfarande inte hur mycket, hur lite, om det ska vara i fett eller bara en siffra på vågen. Så, mitt första tips är att börja intressera sig för målsättningen och att däri ta reda på om det är rimligt att genomföra ett sådant mål i den nuvarande situationen. Kanske behöver man klara upp saker, som exempelvis ens arbetsförhållande, innan man börjar med en diet. Framförallt är det också viktigt att se hinder, ”motivationsdippar” och liknande som naturliga delar av en viktresa. Du kommer ifrågasätta det du gör, du kommer vara hungrig, det kommer vara tråkigt, men det är ok – förutsatt att du har tänkt igenom och accepterat att du vill göra detta.
Q: Vad är du bra på förutom ”kroppen”?
A: Egentligen, som jag beskrev under min föreläsning, så är jag inte särskilt bra på ”kroppen”. Kost, träning, osv. är bara verktyg som jag använder för att forma min kropp. Jag vet egentligen inte så mycket om dem mer än att ”om jag gör på sätt X så sker Y”. Det jag snarare är bra på är att uttrycka mig och att förklara så folk förstår vad jag försöker säga. Jag känner också att jag är hyfsat bra på att känna empati med andra människor, samt att förstå hur de tänker. Förutom det rent mentala så är jag ganska bra på att veta hur jag designar och skapar visuella ting så som hemsidor - ett gammalt intresse som lever kvar från "min förra tid”.
Q: Hur tog omgivningen din förändring?
A: De tog det bra. Min mor var väldigt stöttande och mina vänner likaså. Den stora negativa faktorn var mer hur jag tolkade andras intresse. Det kändes ibland som de ifrågasatte mina val av kost och träning, men jag anser i efterhand att det handlade mer om nyfikenhet och ett genuint intresse än någon slags avundsjuka.
Q: Hur förändrades ditt psyke?
A: Det skedde naturligtvis förändringar, men frågan är otroligt svår att svara på. Det är sällan så att man får en förändring som är konstant genom alla händelser i livet. Om jag känner mig starkare nu, och att jag har ett bättre självförtroende, så kanske det gäller när jag är på gymmet. Ska jag dock ställa mig och försöka pruta på en bil så känner jag mig inte alls bekväm. Men som sagt, det har skett förändringar, oftast till det bättre, men inte alltid.
Q: Vad är lycka för dig?
A: Lycka för mig är att jag och min flickvän har det bra, att jag trivs med det jag gör och att jag får känna mig duktig och produktiv. När jag hjälper andra, som Idrottspsykologisk rådgivare, som gyminstruktör eller som medmänniska, så handlar det oftast om något så själviskt som att JAG ska känna mig produktiv. Att se någon annan lyckas gör mig glad, det är alltså för min glädje jag gör det. Jag tror personligen att det blir väldigt svårt att fortsätta med ett beteende om vi inte själva känner uppskattning i det vi gör.
Q: Vad gjorde du med sötsuget?
A: Det är svårt att säga. Egentligen kan jag inte påminna mig själv om att jag hade ett sötsug till något annat än Coca-Cola. Jag tyckte inte om kakor, jag åt sällan godis och jag ville helst ha vanlig mat – fast i mängder. Coca-Colan kunde jag byta ut mot Cola Light och blev hyfsat nöjd med det. Vanlig mat kunde jag istället reglera med att väga den maten jag hade och intala mig själv att det var allt jag fick äta – varken mer eller mindre.
No comments:
Post a Comment